Kashma
Kashma, 18 år.

Hjälp era medmänniskor

Redan torsdag, och det är bara åtta dagar tills mitt slutprov! Jag lyckades få A på analys uppgiften som jag verkligen trodde att jag skulle misslyckas med.. Det går framåt i varje fall och nästa uppgift ska vara inlämnad senast imorgon.. Jag tänkte även sammanfatta hela kursen när jag väl har gjort slutprovet och är färdig eftersom jag vet att många som klickar in på bloggen på sistone är intresserade av foto. Hittils kan jag i varje fall rekommendera kursen starkt - ett jätte bra sätt att komma igång!

Och nu till något helt annat. Jag har tidigare nämnt att jag alltid tycker om att hjälpa mina medmänniskor och att jag tycker att andra borde göra samma sak. Nu har jag dock tagit det till en helt ny nivå för min del. När jag började jobba för snart tre månader sedan så var jag väldigt utåtriktad men ändå fanns det små rädslor inom mig inför att träffa nya människor och att komma ut i en helt annan värld. Sedan började jag så småningom inse att det inte alls var så farligt som alla hade beskrivit det för mig och jag tyckte faktiskt om det - att få lära känna nya människor och att få arbeta på ett sätt som jag aldrig riktigt har gjort förut. Nu hade jag turen som fick ett jobb med trevliga kollegor och en trevlig arbetsgivare men jag har även stött på andra former också. Jobbet som verkligen öppnade upp mina sociala sidor var ett extra jobb som jag lyckades kamma ihop 52 timmar på under en veckas tid - vid sidan om mitt första jobb förstås. Jobbet var ett uselt jobb egentligen, hemska arbetsvillkor och det var ett jobb som ingen människa bör gå i närheten av. Men jag gjorde det i varje fall i en vecka och det gjorde verkligen mig till ytterligare en ny människa.

Min kommunikativa förmåga togs till en helt ny nivå, jag blev mer uppmärksam på min omgivning och därmed också betydligt mer hjälpsam. Idag går jag till exempel fram till främlingar som jag ser är i behov av hjälp - till exempel såg jag en äldre kvinna bära upp cykeln för hand uppför massa trappor vid stationen idag och tyvärr råkade jag få syn på det när jag sjäv redan stog på rulltrapporna. Jag ville så gärna hjälpa till för jag var i en liknande situation för två månader sedan när jag inte visste att det fanns hissar. Därför gick jag fram och upplyste henne om detta för jag skulle uppskatta om någon hade gjort samma sak för mig. För att bära upp en cykel uppför massa trappor blir jobbigt för både en gammal och ung rygg förr eller senare. Och nej, det ingår inte i någon av mina jobb att hjälpa mina medmänniskor. JA, det är MITT lika mycket som DITT ansvar att faktiskt hjälpa andra och inte vara vara åskådare istället.

Det kan verka som en självklarhet för vissa att faktiskt agera, medan andra håller sig undan och låter någon annan göra jobbet. Vissa kanske även vill hjälpa till men det är något som håller tillbaka. Själv brukade jag tillhöra det sistnämnda. Numera springer jag fram, ibland efter folk som råkar tappa något så litet som ett armband eller en vante på stan. Det är ett ansvar som vi alla bör ta - trotsa allt inre som gör att du tvivlar och agera istället. Du kommer aldrig få kritik eller negativ feedback för att du hjälper till, men om du låter det ske utan att hjälpa till så tycker jag att skuldkänslor bör väckas inom dig. För tänk när du själv behöver hjälp någon dag?

Namn:


E-postadress: (publiceras ej)


Blogg/hemsida:


Kommentar: