Kashma
Kashma, 18 år.

Lärdomar efter 18 år

Något jag fick av Klara och Linda <3
 
Att fylla 18 är inget stort för mig, man blir bara ett år äldre. Men förutom att man blir ett år äldre så har man också fler möjligheter, till exempel blir man myndig. Vissa säger att det är den första milstopen i livet, då man skaffar körkort (vilket jag än inte har, har fortfarande teorin kvar). Men jag tänkte ändå skriva detta inlägg, inte för att det innebär någon större betydelse för mig att fylla 18, utan snarare för att dela med mig av vad jag har lärt mig hittils under mina 18 år!
 
Först av allt så har jag gått igenom en del som såklart har gjort mig till den jag är, ibland önskar jag att saker och ting hade sett annorlunda ut men samtidigt är jag extremt glad över att jag blev till den jag är idag. Jag har till exempel alltid varit försiktig när det gäller att släppa in personer i mitt liv, och det har krävts extremt mycket för mig att bygga upp någon sorts tillit för folk. Och ja, det är inte så konstigt tänker du kanske, man litar kanske inte fullt ut på varje människa man träffar. När jag var 10 år brukade jag alltid säga till min pappa att jag hatade(!) människor, att det var det värsta som hade kunnat drabba denna planet och att det inte fanns något gott i människor. Självklart ändrades min syn på det med åren, för jag träffade faktiskt människor som jag tyckte om på gymnasiet, vilket var något stort för mig. 
 
Jag har upplevt många sidor av folk, mycket mer än vad man kan tro att en 18 åring kan ha upplevt. Det är faktiskt inte mina egna ord, utan äldre, vuxna personer som jag har pratat med har sagt samma sak. Men fortfarande har jag inte ens upplevt 1% av vad livet har att erbjuda. Något som jag har upplevt och som påverkade min syn på människor är att jag blev mobbad i fem år, och det var under de känsligaste åren av barndomen. Det påverkade mig extremt mycket, och att jag sedan hamnade i depression i tre år på grund av något annat gjorde inte saken bättre. Men från varje händelse så har jag lärt mig något, och att jag alltid har varit annorlunda (sen jag var 4) har faktiskt bidragit till mycket positivt. Att vara försiktig med vilka jag släpper in i mitt liv har bidragit till att jag fått någon slags gåva, och ja, jag mfl. kallar det en gåva! Jag känner människor bättre än vad andra gör, utan att ens behöva känna dem, och det får absolut inte blandas ihop med att jag dömer människor, för det begreppet har en HELT annan innebörd! Det är helt enkelt något som inte går att förklara, oavsett hur mycket jag än försöker. Läser ni om INFJ-personlighetstypen så kanske ni förstår lite bättre, men det finns inga ord som kan förklara hur bra jag är på att läsa av människor. 
 
Att jag sedan hamnade i depression har bidragit (i mina ögon) till att jag kan förstå mig så sjukt bra på människor, trots att jag kanske inte håller med om vad de säger. Jag är mer "Jag förstår dig precis, men jag tycker ändå att...", än "Jag kan egentligen inte relatera till något du säger, därför tror jag att...". Min förmåga att förstå mig på andra människor blir bara starkare, och jag vet inte riktigt vad det kan bero på. Vissa hävdar att det är på grund av att man blir äldre, och det stämmer, men samtidigt tror jag också att det ligger något annat bakom det. Det har jag själv fått bekräftat när jag pratat med t.ex. kuratorer och liknande, och ja, deras jobb är kanske att förstärka ditt självförtroende och din självkänsla, men att både lärare, kuratorer och äldre vänner har beskrivit mig på EXAKT samma sätt är ingen slump enligt mig. Dessutom så har jag alltid legat före i utvecklingen, både kroppsmässigt och mentalt. Det ses oftast som en positiv grej, men jag kan erkänna att det ibland är jobbigt för att jag aldrig har stött på någon i min egen ålder där vi har varit överens i viktiga frågor, däremot har jag 99% av alla gånger gjort det med äldre som jag har pratat med. Det är jobbigt i den meningen att jag alltid känt att jag varit ensam, att alla andra växer upp rätt medan jag ligger före.. Men självklart är det något positivt också!
 
Finns så himla mycket jag tagit lärdom av under dessa 18 år, och ytterligare något som jag har lärt mig är att man aldrig kommer att få saker och ting serverat på ett silverfat. Du kan inte luta dig tillbaka i soffan under en längre period och tycka synd om dig själv om du inte har försökt kämpa för en förändring. Det minns jag att jag nämnde i ett inlägg för ett bra tag sedan nu, och jag nämner återigen att jag syftar på sådant som man kan själv påverka och ändra på. Om man till exempel klagar över sin kropp utan att försöka göra något åt saken så tycker jag att det är okej att tycka synd om sig själv ett tag, men att tycka synd om sig själv i tre år är inte okej. Jag var deprimerad i tre år, det är inte okej. Jag visste inte bättre då, skulle jag bli deprimerad nu skulle jag ta tag i det direkt. Visst, easier said than done, men förra året så hamnade jag i depression som inte varade mer än några månader, just för att jag sökte hjälp för det innan det skulle blomma ut. Vad jag menar är att saker som man kan ändra på individuellt får man också kämpa för istället för att förvänta sig att man ska få det direkt serverat till en. Här är ett citat som förklarar vad jag menar:
 
"You don't get it by staring
You don't get it by wishing
You don't get it by drooling
You don't get it by hoping
You don't get easy
 
You get it by getting off your ass, working for it every second of every day for the rest of your life"
 
Och med detta sagt så vill jag betona att JAG faktiskt ÄR bäst. Ångrar inte något som jag varit med om, för det har gjort mig till personen jag är idag och den personen är klok, trevlig och ambitiös. Om det får mig att låta försjunken i mig själv så får det banne mig göra det!
 

Bodyflight, CHECK!

Bodyflight Stockholm
 
Nu kan jag äntligen bocka av något på min "måstegörainnanjagdör"-lista. För exakt en vecka sedan så var jag och Klara i Stockholm med hennes familj och gjorde detta. Först så vill jag bara säga TUSEN TACK för att jag fick följa med, och för att du valde att ta med mig <3 
 
Det tog lite tid för oss att komma fram först, vi trodde att vi var framme när vi var någon helt annanstans, 30 minuter bort från vart vi skulle vara för att vara exakt haha. Men till slut lyckades vi hitta rätt! När jag och Klara är ute på äventyr så lyckas vi alltid på ett eller annat sätt göra bort oss, antingen genom att säga något korkat (roligt) eller så råkar vi omedvetet göra något som man skrattar åt. Det första som hände var att vi inte visste vilken dörr vi skulle in i, och just när hon skulle undersöka en av dörrarna så kom någon snabbt ut och Klara flög bakåt och sa något som jag inte minns nu haha! Sen så var vi självklart extremt sega när vi skulle ta på oss allt, alla andra var klara förutom vi som fortfarande inte hade hjälmen och liknande på när alla andra var redo att flyga...
 
Alltså detta var nog ändå det roligaste, men kanske svåraste jag gjort. Först och främst så var jag halvt döv i ena örat efteråt, då min öronpropp flög av någonstans där inne i tuben.... För det andra så hade jag träningsvärk i hela kroppen dagen efter, märks ju hur länge sedan det var jag faktiskt ansträngde mig så mycket haha! Och själva flygningen var svårast, hans tecken var svåra att tolka och jag hade ingen aning om vad jag gjorde. Men en sak som jag verkligen rekommenderar att folk ska tänka på när man gör detta är att lägga mer vikt på vart dina armar är. Det finns så mycket man måste tänka på, dels så måste du tänka på hela din kropp och sen så din andning också samtidigt som du ska vara avslappnad i kroppen, något som är nästintill omöjligt första gången man gör detta. Det ser så himla lätt ut när man tittar på andra, och man tänker "Hur svårt kan det egentligen vara?" men TRO MIG, det är SJUKT svårt! Men absolut värt att prova! Kunde inte önskat mig bättre sällskap heller, en fantastisk dag med en fantastisk vän <3

Vila i frid fina människa <3

Bilden är tagen från en persons instagram. Eftersom det är ett känsligt ämne vill jag inte berätta om vem det är specifikt.
 
Fick världens sämsta nyhet idag runt ett tiden. Mitt ex har gått bort, och orsaken bakom det går vi verkligen inte in på. För inte så länge sedan skrev jag ett inlägg om honom, om att det var det bästa förhållandet jag hade haft (Läs inlägget HÄR). Någon vecka senare trodde jag att jag såg honom på Max, och jag var så nära verkligen att skriva till honom på facebook, just för att det var så länge sedan. Men det gjorde jag inte, vilket är konstigt tycker jag då jag alltid skriver till folk utan problem. Och helt plötsligt får jag höra detta idag?! Det finns inte ord för hur chockad jag är. Människan var helt fantastisk, han var smart, snäll, underbar och han älskade mig av hela sitt hjärta för sex år sedan. Det går inte in, att en människa som jag varit så nära, är borta för alltid och att jag aldrig mer kommer att ha en konversation med personen igen. Jag vet allvarligt talat inte vad jag ska ta mig till, men att lägga på minnet är att det är okej att vara ledsen. Jag vet att vi syns en dag igen, vila i frid fina du <3