Kashma
Kashma, 18 år.

Emotionell

På sistone upplever jag så himla många galna känslor att det är svårt att riktigt finna ord. Jag är fylld med glädje samtidigt som jag är riktigt stressad och ibland fylld med stress-ångest. Mycket av detta beror på mig själv för att vara ärlig.. Och jag ska faktiskt ta mig tiden att skriva ihop en liten uppskattning i text, som aldrig kommer att vara i närheten av hur tacksam jag är men ändå en början.

Jag vill tacka J, tacka för allt som har hänt under dessa nio fantastiska månader. Jag förstog inte då, jag förstår inte nu och jag tror nog inte att jag någonsin riktigt kommer förstå hur en människa kan vara så fylld med kärlek, hur en människa kan älska så mycket, hur en människa kan finnas där och ge en precis det man behöver. För ett par månader sedan kunde jag till exempel ha svårt för att somna medan en annan låg bredvid och snarkade. Men helt plötsligt kunde snarkljuden försvinna och istället fick jag höra "Vill du gå ut och ta en promenad så kanske du somnar lättare?" när det var mitt i natten och personen hade vaknat från en timmes sömn. I nio månader har personen varit där varje minut och jag har blivit behandlad på ett sätt som jag aldrig kommer att förstå. Sedan jag började jobba har personen gått upp ibland fyra på morgonen och fått ihop matlådor till mig om jag inte har lyckats få ihop något kvällen innan. Så länge jag kan minnas har personen funnits där under alla stunder - när jag har varit stressad, ångestfylld men även under bättre tider när jag har skrikit och hoppat av glädje.

Men varför är jag ångestfylld? Jo för att jag vill göra så himla mycket tillbaka. Jag hatar att få, men jag älskar att ge. Och när det krockar med hur en annan person upplever det så vet jag inte hur jag ska hantera det. Jag vill ge. Jag vill ge så mycket. Jag vill ge så mycket till J och jag vill aldrig sluta ge för det är så jag har blivit behandlad. Och jag ska ge. Och jag kommer att ge. Den punkten finns det garanti på.

Idag överaskades jag med middag och detta var känslor som fick mig verkligen att stanna upp och tänka till. Det är väldigt VÄLDIGT få som har samma tur som mig - att få träffa en sådan fantastisk människa är en på miljonen. Något jag verkligen avskyr(!) starkt är att jag är så himla kinkig när det kommer till vad jag stoppar i mig. Bacon står ganska högt listad på min "kan-inte-äta"-lista. Men så gick J och handlade, kom tillbaka och jag fick inte kolla in i köket eller något tills maten var färdig. Det enda jag visste var att kyckling var inblandat. Lukten påminde mig om bacon chips och det kokande vattnet om ris. Och det visade sig att jag var inne på rätt spår. J hade fixat kyckling som var lindade med bacon runt och fyllda med mjukost - med ris till förstås. Det kommer ta ett tag innan jag kommer över allt som hände idag. I text låter det kanske verkligen som ett i-landsproblem men när folk gör något för mig så blir jag verkligen ställd mot väggen.

J verkade så lycklig, så stolt över sin insats och min reaktion var att jag verkligen inte kunde smaka ens eftersom jag inte kan få ner sånt. Efter ett tag såg jag tårarna rinna ner för kinderna och då brast det verkligen och jag var tvungen att smaka för jag klarade inte av att jag hade fått allt serverat som en fin överaskning och helt plötsligt skulle min kinkighet förstöra stunden. En bit blev det och efter en massa fällda tårar på båda sidor så var det inte slut där. Nej för då tog han tallriken, slängde min mat, tog två kycklingfiléer som var kvar i frysen och stekte dem åt mig. Helt bestämt, jag fick inte insistera eller protestera. Förstår ni vilken fantastisk människa han är? Så kommer jag, bortskämd och kinkig.. Han är HELT j*vla fantastisk. Och han är lika fantastisk mot vänner liksom främlingar. Familj och släktingar till honom är minst lika underbara.

Jag skattar mig själv lycklig varje dag, trots att jag står här, nio månader senare, och undrar hur tusan detta kan hända mig..

Namn:


E-postadress: (publiceras ej)


Blogg/hemsida:


Kommentar: